swedenvsphilippines

Det är en fråga jag har hört som jag kan tänka mig att många undrar över. Eftersom att mamma är filippinsk, och pappa är svensk så är jag hälften hälften. Skulle någon fråga mig vilket jag var skulle jag däremot säga svensk. Jag känner mig helt enkelt mycket mer som en svensk än som en filippin. Det är ju inte så konstigt heller, jag är ju född och uppvuxen här i Sverige. Det svenska livet är det ända livet jag känner.

Jag har vart i Filippinerna två gånger tidigare. En gång när jag var 5 år, och en gång nu i somras. Men första gången var jag så liten och det minns jag inte mycket av så det räknar jag inte lika mycket. Min mamma har under hela mitt liv regelbundet åkt ner till Filippinerna. Varje gång har jag fått frågan "gumman vill du inte följa med till filippinerna?". Svaret var alltid nej. Förra vintern när mamma ställde frågan blev svaret som vanligt nej. Kommer inte exakt ihåg varför jag inte ville. Tror inte jag såg någon anledning med det, varför ska jag åka till filippinerna liksom? Sola och bada kan jag göra här med.

Men i maj förra året, 3 veckor innan mamma skulle resa till Filippinerna - då ändrade jag mig. Då lät det istället "Mamma, pappa, jag vill också åka till Filippinerna..". Så blev det också. Jag var där i 3 veckor. Och jag överdriver inte när jag säger att dom där 3 veckorna kändes som 1. Jag frågade mig själv varför jag i hela friden inte hade följt med hit tidigare. Tyvärr fick jag inget vettigt svar. Bestämde mig då för att be pappa att få åka tillbaka till filippinerna över jullovet i december, men när jag kom hem förstod jag att det inte var någon idé.

Tillbaka i Sverige så kände jag 3 personer som skulle åka på utbytesår till USA i slutet av sommaren. Började maniskt följa deras bloggar och kände ett styng av avundsjuka. Att åka på språkresa eller utbytesår var ju något jag faktiskt alltid hade velat göra.

Började tänka över det lite mer. Klart det går att åka på utbytesår till andra länder än USA? Kollade upp det och hittade utbytesorganisationen AFS, som erbjöd utbytesår även till Filippinerna. Efterbeställde broschyrer och ställde massa frågor. Tänkte att det här måste jag ju bara göra. Kollade sedan upp det ännu mer och kom fram till att jag faktiskt kunde åka på utbytesår till Filippinerna utan hjälp av någon organisation. Tack vare kopplingen jag har till landet borde vi ju kunna fixa detta utan organisation. Kom fram till att det kändes bäst och tryggast.

Pratade med mamma och pappa. Fick först ett ja av pappa och nej av mamma, men mamma gick snart över till ja-sidan hon också. Dom har aldrig hindrat mig när det har funnits saker jag har velat göra, alltid stöttat och funnits där för mig genom allt. Världens bästa föräldrar har jag! ♥

Men varför Filippinerna då? Varför inte USA? Eller London? För mig är frågan enkel. Jag vill inte åka till USA som alla andra gör. Anledningen är för att det känns som om jag har en till sida av mig som jag inte vet så mycket om. Jag är ju halvt svensk och halvt filippinsk, och jag känner att jag vet precis hur det är att vara svensk och leva ett svenskt liv. Men jag är halvt filippinsk också ju, och vad vet jag om det? Inte mycket. Jag vill få känna på hur folk lever där nere. Jag vill få en liten glimt av hur det var för mamma och mina syskon att leva och växa upp. Jag vill veta mer om den där sidan av mig som jag inte vet. För att ta igen alla de där åren jag envist sagt nej ;)