swedenvsphilippines

Jag har hela tiden tänk att tiden går så fort och att jag hade gjort vad som helst för att skjuta upp resan en månad. Men vet ni vad? Just nu känner jag mig så färdig här. Är så redo att åka nu. Det är precis lagom att åka om 4 dagar. Känns så bra att snart få komma härifrån och uppleva något nytt. Visst kommer jag sakna allt, men hallå? Jag kommer ju tillbaka.

 

I vintras och höstas var jag jätte excited över att få åka till Filippinerna. Var så glad och förväntansfull att jag knappt kunde tänka på något annat typ. Precis som det skulle vara. Nu på våren däremot har allt det här glada dock försvunnit och jag har istället nästan vart ledsen för att behöva lämna allt så snart. Det enda jag har tänk på nu är allt jag kommer sakna och hur lite tid jag har kvar.

Så nu dom senaste dagarna har jag fått påminna mig själv om varför jag gör det här. Försökt tänka på allt det där roliga som jag faktiskt vill uppleva. Och det funkade, för nu har det här glada, förväntansfulla sakta men säkert kommit smygandes tillbaka.. Nu känns det t.o.m lite pirrigt också. Men det är bra, för det är så det ska vara.

Tror inte riktigt jag har vågat tillåta mig själv att vara glad över detta det senaste. Allt det här "nej snart åker du, fatta vad lite tid det är kvar, lämna oss inte" har fått mig att få dåligt samvete över dom som jag lämnar. Missförstå mig inte nu, det är inte så att det är fel av er att säga så, det är bara jag som är lite konstig och hanterar det på helt fel sätt. Nu för tiden får jag nämligen dåligt samvete konstant och det stiger mig över huvudet, inte bra. Men i alla fall, tror inte jag har vågat tillåta mig själv att vara glad för att jag känner mig taskig mot dom jag lämnar. Jag vill liksom inte ta någon förgiven så då har jag bara tänkt på hur mycket dom betyder för mig vilket resulterar hur mycket jag kommer sakna. Men det är ju dumt att gå runt och känna sig taskig för att man lämnar folk bakom när jag ändå kommer fullfölja det. Jag menar antingen "slutar" man att vara taskig och skiter i att åka eller så tänker man lite på sig själv istället och på hur kul man kommer ha. Jag har liksom gått och vart ledsen hela våren över allt jag kommer lämna istället för att vara glad över äventyret jag har framför mig. Jag menar hur sjukt låter inte det? Man måste ju blicka framåt och ta vara på alla fina chanser man får här i livet. Tänk hur många som skulle vilja uppleva något sånt här men som inte kan det, och så sitter jag här och är inte ens glad över det?! Det är ju helt sjukt.

Grejen är den att jag skulle ju aldrig kunna tänka mig att ställa in den här resan. För sanningen är ju den att det inte finns någonting i hela världen som jag vill mer än detta just nu. Så därför har jag nu påmint mig själv om varför jag vill göra det och allt det roliga jag har framför mig. Sagt till mig själv att blicka framåt och inte bakåt. Tillåtit mig själv att vara glad. Bara en tidsfråga innan jag blir lika exalterad som Jag var i vintras. Plus att jag lämnar ingen här. Jag lämnar inte en enda människa. Jag åker bara på en liten längre resa, men jag kommer tillbaka. Jag kommer tillbaka och då kommer jag krama sönder varenda en av er! Och Viber och Skype är nutidens räddning. Stackars dom som levde på stenåldern haha.

Och fyfan vad kul jag ska ha!! Har ju egentligen en jättekul grej jag kommer få vara med om kom jag på nu, men det kan jag tyvärr inte berätta än. Så det får ni helt enkelt läsa om när det blir aktuellt! Funderar förrästen på att göra en videoblogg, för det är så kul att se sånt på andra bloggar. Men jag vet inte, skulle kännas så töntigt att sitta och prata med sig själv haha.. Får tänka på det! PUSSS

 

Just nu är jag vid det stadiet när tanken på mitt kommande utbytesår bara gör att jag får ont i magen. Jag känner mig inte alls lika excited längre. Det känns bara jobbigt. Väldigt jobbigt faktiskt. Det är inte det att jag inte vill åka, för det vill jag. Men jag ska vara borta ett år. ETT ÅR. Inser ni hur länge det är eller? Jag ska vara borta från min mamma och pappa i ett helt år. Mamma som stolt tittar på mig, ler sitt riktiga mamma-leende, drar in mig i sin famn och pussar mig på huvudet. Pappa som gör sina söta flinminer, kisar mot mig och talar om att jag är det bästa som finns. Dom två leendena är det finaste som finns på denna jord, det är det absolut bästa jag vet. Jag mår som bäst när jag ser att mina föräldrar gör det. När jag vet att dom ler på grund av mig. Hur ska jag klara mig utan det ett helt år? Vad ska jag göra när jag bara vill känna mig som en liten treåring och krypa upp i mammas och pappas famn? Börjar nästan gråta bara jag tänker på det.

Idag har jag flugit själv för andra gången detta året och fjärde gången i mitt liv. Fram och tillbaka till Filippinerna förra sommaren och fram och tillbaka till Norge nu. Älskar att flyga själv. Älskar att gå runt och se mig omkring i dom stora flygplatserna helt själv i mellanlandningarna. Känner mig så fri. Känner mig tryggare att gå runt där själv bland alla människor än om jag skulle gå runt där med någon jag faktiskt kände. Känner mig så säker på mig själv med alla saker, biljetter och pass på rätt plats utan någon som går runt och tjatar eller stressar upp mig. Känns som att jag har en sådan kontroll, som att det för en gångs skull är jag som bestämmer över mitt eget liv. Bara jag, ingen annan.

Lite lustigt faktiskt att jag förut alltid har vägrat att följa med mamma till Filippinerna, och nu vill jag inget hellre än att åka dit och vara där i ett år. Förut ville jag aldrig ens prata om Filippinerna, ifall tex. kompisar frågade saker gjorde jag allt för att undvika ämnet. Tänkte aldrig på Filippinerna överhuvudtaget, det var som att det inte existerade.